Igår kväll besökte jag en landsortskyrka söder om Uppsala som i kvällsmässan hade i mötesordningen vandring i kyrkorummet med ljuständning, nedtecknade av böner på små papperslappar, stenar som lades symboliskt på altaret och korstecknande med vattnen i dopfunten. Och nattvardsgång.

Dessutom skulle besökaren hålla reda på, förutom gudstjänstprogrammet, två psalmböcker, alltså det här med vilken bok man skulle sjunga ur och resa sig vid rätt tillfälle. Och så var det pengar till kollekten. Jag tycker ju att det kan bli lite väl mycket att hålla reda på, vad är det för fel med det enkla?

Den här söndagen var det också Johannes Döparens dag och betydelsen att nå ut med budskapet i vår tid, även om det här med att tala profetiskt blev lite luddigt från prästens sida. Det kändes som om den unga kvinnliga prästen inte var så intresserad av att prata efteråt vid ståkaffet om den av Anden givna nådegåvan att tala profetiskt i församlingen och att det i liturgin borde finnas utrymme för det. Och så urskiljningens gåva att avgöra vad som kommer från Gud eller inte och nödvändigheten av Andedopet. En överkurs kanske, det är inte lätt att ha med frireligiöst folk att göra.