Förutom ett och annat fyrhjuligt arbetsredskap är det cykel och dragkärror som gäller på Norröra. Tiden tycks stå still i de här miljöerna, men för de fem bofasta familjerna på ön är det nog inte en så isolerad plats med tanke på den teknik vi använder idag. Det omsorgsfullt utsnidade huset med veranda i bykorsningen kallas "pepparkakshuset", men fick inget svar på vad huset har haft för uppgift. Kunde se på nätet att huset hyrs ut till turister.

Den runda plåtskylten, den sjunde och sista bilden längst ner, kallas för semafor eller plåtstins, och skall fällas upp om vi vill gå ombord på skärgårdsbåten. Man kan väl säga att vi hade flyt, det var en passagerare med bättre resvana än vi som skulle gå på vid Östanå, annars hade vi nog blivit akterseglade. Dessutom måste man säga till på återvägen var man vill stiga av.

Vi kanske skulle valt en annan dag, lite varmare och soligare. Jag tänker på de första scenerna i Vi på Saltkråkan när familjen Melkersson besöker ön i ösregn, det otäta hustaket, och skorstenen som röker in. En annan sommar kanske, nu har jag varit där, äntligen.

Det är värt att nämna att inte alla scener hämtades från Snickargården, det filmades även nere vid badviken, inte så långt från gården. Jag sökte efter familjen Granqvists livsmedelsbutik, men fick veta att butiksmiljön spelades in i ett gulmålat hus på ön, någon riktig livsmedelsbutik finns fortfarande inte på Norröra. Det kändes snopet. Numera sker mattransporter ut till öarna med båt, men vad hjälper det dagsturande turister som besöker ön. Filmscener spelades också in på grannön Söderöra. Det doftade från ängsblomster och rosor längsmed gångvägarna.

Ett för tillfället stängt sommarkafé finns på ön men som har öppet helger under turistsäsongen. Kaffe och något att äta kunde man annars få på båten.