Gjorde ett sent gympass på Sats igår kväll och hämtade samtidigt ut ett nytt träningskort, nu i marinblå kulör. Fick kommentaren att jag tränat lång tid på Sats, och att avgiften för ett nytt kort kostar en femtiolapp. Jag tycker ju att de kunde bjuda oss på avgiften, det rör sig inte om någon större summa. 

Vägde in mig på 80,3 kg. Har känt kroppslig trötthet i dag efter gårdagens pass. Tog ändå en sen promenad för att nå upp i nästan sju tusen åttahundra steg. 

Besökte Uppsala och Gränby köpcentrum i eftermiddags. Burger King snålar på salladen som jag väljer i stället för pommes, och dipsåsen får man betala extra för. Restaurangkedjan brukar vara generösare på andra håll.  

Regnet har öst ner till och från idag, men stör mig inte särskilt mycket om man tar på sig något som skyddar tillräckligt mot vätan.

Sjövillan i Skokloster har en intressant historia som tidigare telegrafstation och populärt utflyktsmål med ångbåt för Stockholms socitet i slutet av 1800-talet. Det aviker stort hur huset med punchverandor såg ut då mot dagens stramare exteriör. Området är mer inbäddat i grönska idag. Tog ett foto för fem år sedan av fotografiet på väggen i Sjövillans kafé.

Tog en långpromenad i över en timme idag via Viby by för en kaffe i Wenngarn, Kulturstallet. En bild av en höstack eller volme i bild, vilket inte tillhör det vanliga. Det fanns också en hässja intill.

Dagens fjäril är Amiral som blir allt vanligare i Skandinavien, trots att den har svårt att klara övervintringen. - I Sverige är Amiralen ofta sommarens sista fjäril och den kan ses flyga långt in i hösten, innan den återvänder ner till sydligare breddgrader för övervintring. Skämd fallfrukt är väl inte det vackraste bakgrundsmotivet, men det var här jag fångade ögonblicket.

Hämtade en iransk familj med två barn på Arlanda i eftermiddags hemkomna från Teheran. Fyra stora resväskor och fem mindre fyllde hela bagageutrymmet i Kian. Körde i två omgångar för att få med allt och alla. Parkeringsvakterna var där och bötfällde i sina självlysande gula västar. Känns alltid lika otrevligt och stressande.

Längsmed vägen mot Skokloster visar skyltar riktningen mot Arnöhuvud naturerreservat och till den så kallade Sjustastenen - U 687. Det runristade stenblocket ligger i en stenig skogshage 275 meter från grusvägen och 12 meter söder om boningshuset i Sjusta. Ristningen vetter åt nordöst.

Inskriptionen berättar en del om förhållandena under vikingatiden. Det är namnen på två kvinnor som reste minnesstenen efter söner och en make som dödats i strid. Tomheten där hemma och sorgen efter sina nära är densamma över tid.

Runskriften betyder:

"Runa lät göra minnesvården efter Spjallbude och efter Sven och efter Andvätt och efter Ragnar, hennes och Helges söner och Sigrid efter Spjallbude sin man. Han blev död i Holmgård i Olofskyrkan. Öpir ristade runorna."

Stigen som leder till runrustningen var upptrampad, minnesvården var bra utstakad med vägvisare, men jag hade önskat att ristningen var rengjord och mer överskådlig, likaså skylten.

Det har blivit en tradition att jag åker ut till Skokloster så här års och provsmakar av fallfrukten på de för året dignande äppelträden. Det ser ut att bli ett rikt äppelår. Farvoriten är Transparente blanche. Sorten är lite syrlig men samtidigt söt i smaken. Det blir någon enstaka tugga för att inte blodsockret ska stiga för mycket.

Tog en fika i slottskafét, getingarna var närgångna, vi satte oss inomhus. Slottet stänger för visningar den sista augusti, men håller helgöppet fram till den sista september. Fortfarande turistsäsong för tyskar, gott om plats att ställa bilen när semestrarna är över.

Det har känts luftfuktigt, varmt i direkt solljus med uppåt tjugotvå plusgrader och någon enstaka regnskur. Inte mitt idealväder, men man har inget annat val än att stå ut med det.

Besökte Rissnekyrkan i förmiddags och fick överraskande lyssna till Lars Arvidsons basbarytonstämma under gudstjänsten. Han har bland annat sjungit på scener som Kungliga Operan i Stockholm och Opéra-Comique i Paris. Opera är en genre som är rätt smal, och hans medverkan hade ingen större publik dragkraft som bestod övervägande av grå pantrar. Arvidson är medlem i Equmeniakyrkan på orten. 

Gå gärna in på webbplatsen https://www.larsarvidson.com om du vill veta mer om honom, eller larsarvidson.com - så får du med en mer fullständig sida med ett Vimeo-klipp. En reslig lång person, någon att se upp till, sa jag till honom både skämtsamt och med tanke på den ödmjuka personligheten och talangen.

Försökte få bilder av Rissne gård i närheten, men gården är omgärdad av ett högt förfulande stängsel, grindarna är försedda med grov kätting. Det pågår restaurangverksamhet i lokalerna med catering bakom hänglåset.

Fick avin från Transportstyrelsen igår. Hämtade ut det Rekade brevet med det nya körkortet idag på utlämningsstället. Var in på Ica redan igår kväll, men kontoret stängde åtta, hann inte i tid. Det gick fyra arbetsdagar innan jag fick det nya körkortet. Ica-kortet kom i tisdags.

Ringde Preem i måndags om Preem-kortet som är anslutet till Ikano-banken.

Det krävs att man anger sitt bank-ID för att få ett nytt kort. Eller så skickar man ett brev med underskrift till Ikano-banken, personuppgifter och ett kontrollnummer.

Okq8 skickar ut kortet med posten, koden kommer några dagar senare i separat brev. Ett enklare liv.

På vägen upp mot Österbybruk i höjd med Storveta finns fortfarande en vägskylt bevarad från gissningsvis sextiotalet med budskapet "vägkurva eller vägkurvor". Det som återstår idag är en grusbelagd smal och slingrig vägsträcka med några enstaka skarpa kurvor som mist sin betydelse som genomfartsväg. Om skylten restes efter högertrafikomläggningen 1967, är varningsskylten helt rätt på höger sida om vägen från början. Den gula mindre tilläggsskylten "20" kan man fundera lite över var den hör hemma. Kanske vill den ange lämplig hastighet, eller 20 m fram till första krök.

Varningsskyltar med budskapet farlig, eller flera farliga kurvor, har minskat i takt med att vägarna rätas ut och breddas med högre trafiksäkerhet som målsättning. Jag minns hårnålskurvorna på landsbygden där jag växte upp som barn, mer eller mindre skymda och livsfarliga, man fick lätt sladd i lösgruset. Markägarna hade mer att säga till om och landsorsvägana följde åkertegar och vattendrag på ett annat sätt än idag.