Organisationer och föreningar, politiska, idottsliga, kyrkliga och andra, vill rekrytera frivilliga som ställer upp på att utföra tjänster på obetald tid. Jag funderar över hur det går ihop med politiker som tänker högt om att vi ska jobba till sjuttiofem.

Och hur tillförlitligt blir ett samhälle som ska förlita sig på "jackor på stan" i en allt större utsträckning. Frivillighet kan bli till en förväntad plikt, när samhället vill spara pengar. 

Hur ska tiden och orken som yrkesverksam pensionär räcka till för frivilligarbete om vi nu har klarat oss undan förslitningsskador och sjukdom så pass långt upp i åren. Det kan förhoppningsvis trigga personer som uppbär sjukbidrag och är hemmasittare, som känner sig friska nog att ställa upp några timmar frivilligt och försöker därmed få tiden att gå.

Sedan har vissa frivilliginsatser högre status än andra. Man ska också ha i åtanke att det kan kosta mer än vad det smakar med tanke på avstånd, fortskaffningsmedel och avgifter.  En social gemenskap kring något man "brinner för" och "gör skillnad" som det så klychigt uttjatat framställs. 

Fråga politiker och chefer vad de gör för praktiska volontära insatser för att förbättra för medmänniskor och det blir tyst.