Besökte Ladbrostenen U 114 i närheten av Upplands-Väsby station i helgen. Det är ett runblock med två ristningar, men särskiljer sig i budskapet från runstenen U 112 som man finner längsmed kyrkstigen i Ed.

Man kan fundera över hur införstådda de första kristna verkligen var i de bibliska texterna när endast ett fåtal kunde läsa, skriva och lära ut. Förkunnelsen var dessutom på latin.

Tiden innan boktryckarkonstens upphovsman på fjortonhundratalet, Johannes Gutenberg, skrevs biblarna för hand av munkar och kostade en förmögenhet.

Här används namnet "Kristi" i runskriften, som kanske skulle kunna tyda på andlig insikt. Namnet förekommer inte så ofta i runskrifterna.

Kyrkstigen som börjar vid Eds kyrka i Uppplands-Väsby kommun, följer Edssjöns västra strand strax söder om kyrkan. Kungs- eller runostigen som den också benämnts genom tiden, var en landsväg mellan den dåtida handels- och omlastningsplatsen, som förmodligen började användas under vikingatiden och senare som stig till kyrkan.

Mer att läsa på Wikipedia med sökord Kyrkostigen i Ed.

I tisdags promenerade vi på den nylagda pilgrimsvägen, ett avsnitt på Ingegerdsleden mellan Uppsala och Stockholm. Det finns sittbänkar längsmed stigen att slå sig ner på. Vi vände vid det idylliska torpet Hjältartorp den här gången.

Med tanke på att det var en förhistorisk ridväg vi gick på, och det passerade två ryttarinnor på hästrygg, får man en återkoppling till historien i närtid. En medelålders man prövade fiskelyckan med kastspö och bergcykeln lutad mot en bänk intill. 

Stigen passerar runstenen U 112. Ett flyttblock med runskrift på båda sidor som har en del att säga om vikingarnas resvanor. Vad jag kan förstå återvände stormannen Ragnvald helskinnad hem till gården från tjänstgöringen vid livgardet i Miklagård.

Att förena dagliga motionsrundor och samtidigt upptäcka nya spännande miljöer, ofta med fornnordisk historieanknytning, tycker jag ger livshöjande värden. I tisdags tog vi en kortare tur längsmed Edssjön i Väsby och stannade till vid Eds kyrka. I bogårdsmurens stiglucka fångade replikan av den så kallade "Oxfordstenen" U 104 intresset.

Går man in i vapenhuset, som också utgör kyrkans klocktorn, ser man ett svartvitt fotografi av originalet på Oxfordstenen. Texten under bilden läser vi här nedan:

"Ovan avbildade runsten, vilken suttit i Eds kyrkas bogårdsmur, skänktes år 1687 av Karl XI till Oxford Ashmolean Museum där den ännu förvaras. /En kopia har uppsatts på den ursprungliga platsen/.

Runskriften lyder: "Torsten lät göra minnesmärket efter Sven, sin fader, och efter Tore sin broder - de voro ut till Grekland - och efter Ingetora sin moder. Öpir ristade."

Ytterligare att läsa om Oxfordstenen finns att söka på Wikipedia Upplands runskrifter 104.

Sjövillan i Skokloster har en intressant historia som tidigare telegrafstation och populärt utflyktsmål med ångbåt för Stockholms socitet i slutet av 1800-talet. Det aviker stort hur huset med punchverandor såg ut då mot dagens stramare exteriör. Området är mer inbäddat i grönska idag. Tog ett foto för fem år sedan av fotografiet på väggen i Sjövillans kafé.

Tog en långpromenad i över en timme idag via Viby by för en kaffe i Wenngarn, Kulturstallet. En bild av en höstack eller volme i bild, vilket inte tillhör det vanliga. Det fanns också en hässja intill.

Dagens fjäril är Amiral som blir allt vanligare i Skandinavien, trots att den har svårt att klara övervintringen. - I Sverige är Amiralen ofta sommarens sista fjäril och den kan ses flyga långt in i hösten, innan den återvänder ner till sydligare breddgrader för övervintring. Skämd fallfrukt är väl inte det vackraste bakgrundsmotivet, men det var här jag fångade ögonblicket.

Hämtade en iransk familj med två barn på Arlanda i eftermiddags hemkomna från Teheran. Fyra stora resväskor och fem mindre fyllde hela bagageutrymmet i Kian. Körde i två omgångar för att få med allt och alla. Parkeringsvakterna var där och bötfällde i sina självlysande gula västar. Känns alltid lika otrevligt och stressande.

Längsmed vägen mot Skokloster visar skyltar riktningen mot Arnöhuvud naturerreservat och till den så kallade Sjustastenen - U 687. Det runristade stenblocket ligger i en stenig skogshage 275 meter från grusvägen och 12 meter söder om boningshuset i Sjusta. Ristningen vetter åt nordöst.

Inskriptionen berättar en del om förhållandena under vikingatiden. Det är namnen på två kvinnor som reste minnesstenen efter söner och en make som dödats i strid. Tomheten där hemma och sorgen efter sina nära är densamma över tid.

Runskriften betyder:

"Runa lät göra minnesvården efter Spjallbude och efter Sven och efter Andvätt och efter Ragnar, hennes och Helges söner och Sigrid efter Spjallbude sin man. Han blev död i Holmgård i Olofskyrkan. Öpir ristade runorna."

Stigen som leder till runrustningen var upptrampad, minnesvården var bra utstakad med vägvisare, men jag hade önskat att ristningen var rengjord och mer överskådlig, likaså skylten.

Det har blivit en tradition att jag åker ut till Skokloster så här års och provsmakar av fallfrukten på de för året dignande äppelträden. Det ser ut att bli ett rikt äppelår. Farvoriten är Transparente blanche. Sorten är lite syrlig men samtidigt söt i smaken. Det blir någon enstaka tugga för att inte blodsockret ska stiga för mycket.

Tog en fika i slottskafét, getingarna var närgångna, vi satte oss inomhus. Slottet stänger för visningar den sista augusti, men håller helgöppet fram till den sista september. Fortfarande turistsäsong för tyskar, gott om plats att ställa bilen när semestrarna är över.

Det har känts luftfuktigt, varmt i direkt solljus med uppåt tjugotvå plusgrader och någon enstaka regnskur. Inte mitt idealväder, men man har inget annat val än att stå ut med det.

Stannade till i går på den belagda, krokiga och smala vägen som ormade sig igenom det vackra åkerlandskapet mellan Märsta och Odensala, för att kika på ännu en runsten. 

Stenen var lättillgänglig vid vägkanten, så det var bara att kliva ur bilen för ytterligare en spontanupplevelse.

Parstenen visste jag inget om, så det fick bli ett inlägg enbart om U453. Eventuellt blir det ett senare inlägg om den andra stenen också.

Det fanns ingen informationsskylt rest, men jag kunde hitta fakta på nätet. Den gula vägglaven tycker jag är dekorativ och livar upp, samtidigt som runskriften och ornamentiken är tydligt ifylld.

U453 Odensala.

Plats: Kumla vid vägen Droppsta-Odensala öster ominfartsvägen till Kumla.

Status: Väl bevarad, lagad.

Inskrift: Torkel och Gisl läto resa denna sten efter sin fader Ganse. Gud hjälpe hans ande.

Kommentar: De båda stenarna ger oss släkttavlan med Ganse som hade sönerna Torkel, Gisl och Styrbjörn. Den senare hade sonen Sefare. Båda stenarna har stått ganska nära sin nuvarande plats vid ett vadställe över ån. Eftersom det var Visäte som högg båda stenarna, vilket framgår i runskriften på den andra parstenen U454,  finns kännedom om när Visäte var verksam i dessa trakter. Därför kan stenarna dateras till 1060-talet.