Ringde upp gatuevangelisten i går kväll i halvniotiden för att höra hur det gått med traktatudelningen. Det är ungefär femton personer som samlas för att så ut Guds ord i Stockholms förorter. Intresset för evangeliet har varit svalt, men det har hänt något det senaste året när det gäller antalet slängda traktat som är färre än tidigare, det är tusental av dessa ihopvikta blad som delats ut, och man kan nog se det som om att intresset har ökat för de existentiella frågorna.

Det är få kristna som är ute och evangeliserar på det här sättet och "outreachar", som det också benämns i frikyrkosammanhang. Det är lätt att det bara blir pannkaksutdelning, kaffe, choklad och bulle, för att omtänksamt sprida lite kärlek. -  Att radikalt nå ut och predika om frälsningsbudskapet, alltså om en försonande kärleksfull Gud som utgav sin ende Son för att var och en som på Honom tror, inte ska förgås utan ha ett evigt liv, (Johannesevangeliet 3:16), är liksom en helt annan sak. Det händer att de får be med människor till frälsning varje gång de är ute och evangeliserar. 

Först idag den tionde juli har den första Ingridbergmanrosen brustit ut i full blom, väldoften sprider sig i solhettan mot väggen. - Läste något om i Metrotidningen, den sjätte juli bestämt, om vikten att söka bildperfektion i sociala medier. 21 procent av unga svenskar tycker att det är ett stressmoment att inte få tillräckligt många likes på foton som exponeras i sociala forum. Det visar en undersökning Yougov gjort på uppdrag av kameratillverkaren Canon.

Den kamera jag använder är i behändigt fickformat, Nikon Coolpix och var inte så dyr i inköp. Är kameran för stor och klumpig och försedd med objektiv, känns det inte lika spontant att ha kameran med sig överallt om man inte är proffs eller har ett genuint fotointresse. Det går lika bra med en mobilkamera också. Oavett prislapp och tekniska finesser på utrustningen är det ändå fotografen i slutänden det hänger på om bilden ska bli bra eller inte.

När jag lyssnade på den före detta församlingspastorn i Livetsord och författaren Ulf Ekman, tänker jag på att rösten inte lät lika sprucken och forcerad som den brukade göra då han predikade för trettio år sedan både under mötena, men också på de många kasettinspelningar jag lyssnade på under den tiden med alla dessa inslag av tungomålstal och konstlade skratt.  - Jag talar om det radioprogram i P1 där han var sommarvärd den 3 juli.

Jag blev frälst 1986 genom en vän som gick bibelskolan på Livetsord i Uppsala. Trots envist tjat om att jag skulle gå bibelskolan, sa jag nej. Min intuition sa mig att det inte stod rätt till med den amerikanska förkunnelsen, framgångsteologin och demoniseringen av all riktad kritik mot den dåvarande sekten. Av frukten känner man trädet. Jag gick inte in i församlingen som medlem.

Ulf Ekman lever inte längre som han en gång lärde. Katolska kyrkan var en villolära och skökoväsende löd budskapet, den kyrka han nu har konverterat till. Ett steg han finner naturligt. "Det var ett stort steg framåt, men inte en spark bakåt", som han uttrycker det. Det är inte mycket till entusiasm i hans tal längre, energin är liksom borta. Det är lönlöst att ställa en pratkvarn till teolog mot väggen som Ulf Ekman. Han finner alltid på ett svar. 

Ulf Ekman såg nog inte församlingen Livetsord som något annat än en karriärmöjlighet och ett projekt. När rörelsen hade stagnerat i tillväxt var det dags att söka sig till något nytt. Det behöver inte vara märkvärdigare än så. Simpelt och världsligt, men ändå så mänskligt på något sätt. 

 http://t.sr.se/2tlWJOs

Några intryck från lördagsfikat i Sigtuna stad på Tant Brun. Här är det bordsservering och fåglarna hålls på avstånd med vatten i sprayflaskor på borden som man får använda med försikt så att inte bordsgrannen får en dusch. Vi var tidigt ute, så det är rätt folktomt på bilden. Det har varit en behaglig lagomtemperatur idag, uppåt tjugotvå plus med svala vindar.  -  Bilder från i förmiddags.

Lyssnade på dagens sommarvärd Lennart Käll vd för statliga spelbolaget Svenska spel, som berättar främst om den skräckfyllda upplevelsen, minuterna med rånaren som förändrade hans liv. Det skulle få honom att fundera över både livet och rättsystemet. Anledningen till rånet, som skedde förra året, var en hämnd för att rånarens pappa spelat automatspel i 30 år. Lennart Käll hade enligt rånaren förstört hans liv, och nu skulle han betala. -  Man kan ju fundera över varför rånaren inte var maskerad och bar handskar för att undanröja bevis vid rånet. Även mobilerna gick att spåra. 

Samtidigt som jag känner empati för brottsoffret så vet man ju att det är så många andra som råkar illa ut och som drabbas av svårläkta trauman vid liknande händelser och kanske inte får samma stöd.

Det här är personer som lever i helt olika världar, parallellsamhällen. När vd:n berättar i programmet om hur hårt han arbetar, tänker jag på den underbetalda undersköterskan som sliter ut sig under de stressiga underbemannade dag- och nattskiften, och på vilka grunder arbetsköparna värderar arbetet utifrån ett marknadskapitalistiskt perspektiv.

Sedan kan man fundera över om pappans spelmissbruk som rånaren såg som anledning att ge igen på. Om det var den egentliga och huvudsakliga anledningen då det i grunden kanske handlar mer om hur klassamhället ser ut med utanförskap, arbetslöshet, droger och segregation. Att vi faktiskt inte har samma förutsättningar till utbildning och höga inkomster beroende på social bakgrund och etnicitet.

http://t.sr.se/2tlzVBF

Ur diktsamlingen "Tusen skäl att leva"

Dom Helder Camara

Idag den sjunde juli är läget för rabattororna lite bättre, men det dröjer. Den gula klätterrosen är en "Golden Showers". Den rödblommiga buskrosen är förmodligen en "Pomponella kordes". Är det en blandros är den svår att artbestämma. Räddade rosen från komposthögen en gång i tiden och det ser i varje fall ut som att den tål kylan och blommar tacksamt varje år och remonterar.  - Det här med intresset för rosor har kommit då jag blivit äldre, det är inte lika roligt att odla i kruka på balkong.

Tanken var den att jag skulle hjälpt till med att fylla i papper i förmiddags från Migrationsverket tillsammans med en person som gäller permanet uppehållstillstånd för familjen, men så blev det inte. Det hade förmodligen tagit för lång tid och vi får ta det vid ett annat tillfälle.

Sist jag hjälpte till i ett sådant ärende var för över tjugo år sedan. En turkisk man ansökte om permanent uppehållstillstånd för sin filipinska fru. Vi satt i Kista gallerian i uppåt fem timmar med alla dessa frågor från dåvarande Invandrarverket som skulle fyllas i, blanketter som hade stavfel. Hon fick sin ansökan beviljad, nu är det nog svårare, vi får se. 

Foten känns lite bättre idag, jag har bytt till andra skor och stödstrumpor. Eccoskorna är alldeles för hårda att gå i en längre tid, att jag aldrig lär mig.  -  Det var hastighetskontroll på länsväg 265 mellan Häggvik och Täbyavfarten vid middagstid, jag höll väl åttio på hundra sträckan. Uträttat ärenden i Vallentuna, Kista centrum och inköp i Rotebro. 

Vid den här tiden brukar jag försöka få tid över till friluftsbad, men har faktiskt inte tänkt så mycket på det än då vädret ser ut som det gör.