Var in på https://www.etc.se/debatt/busschauffor-sedan-1987-idag-jobbar-vi-pa-minuten och läste en intressant debattartikel om busschauffören som ser skillnader i de anställdas villkor som försämrats under de trettio år som gått.

Mitt första riktiga jobb var som bussförare 1979, jag anställdes i Råsta för SL under sommaren och jobbade fram till 1986 för att sedan återgå som bussförare 1995 i några år. Även om arbets- och körtider oftast uppfattades som bättre förr än nu, fanns det ju brister även då. Bussflottan var nedsliten och bestod delvis av bussar från högeromläggningen 1967 försedda med halvautomatiska växellådor i förorterna. De sämsta linjebussarna skickades ut i förortsdepåerna, och så är det väl forfarande. Skillnaden var väl den att då fanns regleringstider att hämta in på ändhållplatserna om det hände någon trafikstörning utmed linjesträckningen.

Försämringarna började med den marknadsliberala förelöparen, tidigare statsministern och högersossen Göran Persson.  Perssonregeringen avreglerade busstrafiken i slutet av nittiotalet genom att sälja ut SJ:s bussflotta till den privata och kritiserade transportjätten Stagecoach, eller "skotten" som vi uttryckte det. 

Utförsäljningen hade genomförts förr eller senare ändå av den moderatledda alliansregeringen, kanske till en något mer ansvarsfull aktör.

När Swebus tog över driften fick vi motorvärmaruttag till våra bilar till stor fördel för oss som bodde på landsbygden. Det gick inte SL:s ledning och fackföreningen Kommunal 3:an med på innan uppköpet.

Det var väl det positiva.