Såg Kay Pollaks dramafilm "Så ock på Jorden" för några dagar sedan. Filmen hade premiär 2015. Uppföljare brukar sällan bli lika bra som föregångarna, i det här fallet publiksuccén "Så som i himmelen" som hade premiär 2004.

Det här filmen är ingen samhällsdokumentär som återspeglar samtidens kyrkorörelse på något sätt. Regissören har förmodligen medvetet traskat minst fyrtio år tillbaka i tiden för att finna näring i uttryck som "jag, syndig arma människa" och i jantelagen.

Svenska kyrkan sammanlyser ju gudstjänsterna och de flesta tjänster utförs av anställd personal.

När den försupna och deprimerade prästen tigger och ber huvudrollkaraktären Lena om att hon skall börja med körsång för att fylla den annars tomma norrländska glesbygdskyrkan med gudstjänstbesökare, känns det så orealistiskt. Att samlas i cirkelformation är ju ingen nyhet i kyrkosammanhang och inte heller dansen och lovprisningen inom liturgin. 

Det här är bara en i raden av rakt igenom skrikiga och gaphalsiga svenska filmer i nivå med "Tomten är far till alla barnen" och "Vi hade i alla fall tur med vädret."  

Personligen uppskattar jag den andliga glädjen som uttrycks i gospelmusiken och varför inte i den kristna contrywesternmusiken, men passar förmodligen inte in i Pollaks humanistiska tankevärld.

Man ska ha i åtanke att Kay Pollak föreläser i "självhjälp" som har inslag av framgångsteologi, hedoism och kontemplation.  

www.dagen.se/kultur/ga-vidare-pollak-sverige-har-andrats-1.392994