Såg dramafilmen "Gran Torino" från 2008 på DVD igår kväll. Filmen är regisserad av Clint Eastwood som även spelar huvudrollen. Eastwoods yngre son Scott Eastwood medverkar och filmmusiken komponerades av den äldste sonen i familjen, Kyle Eastwood.

Handlingen påminner mycket om dramafilmen "En man som heter Ove" som hade premiär på de svenska biograferna i december 2015.

Den missnöjde krigsveteranen Walt Kowalski har svårt att acceptera samhällsförändringarna och de nya asiatiska grannarna som bor intill i det eftersatta bostadsområdet.

Inledningsvis börjar filmen med att grannpojken Thao tillsammans med kusinen, som vill locka in Thao i gängkriminalitet, försöker men misslyckas stjäla Kowalskis ögonsten, en grön Ford Gran Torino, årsmodell 1972. Den bil han var med att montera rattstången i.

Med tiden lär Walt känna empati för blyge Thao, den asiatiske tonåringen av Hmongfolket, de flesta med buddhistisk anknytning. Vänskapen med grannfamiljen börjar gro och Walt försöker få pli på Thao så småningom.

De gemensamma dragen hos Walt och Ove är stigmatiserad sorg och skuld som gör dem svåra att umgås med. Det uttrycker sig i bitterhet och aggression mot allt och alla. Filmen återspeglar det hetronormativa amerikanska arbetarklassamhället, i varje fall på ytan, och i genusperspektiv. 

Det går ut över vad som anses vara typiska mans- och kvinnosysslor. Replikduellerna är råa men hjärtliga, ibland känns fraserna lite konstlat tillgjorda.

Kyrkan och de existentiella frågorna får ett stort utrymme i handlingen. I det här fallet den unga katolska prästen Fader Janovich som Walt ser som en oerfaren och överutbildad oskuld, en padre som han inledningvis inte vill bikta sig inför. Men Janovich går in för sitt kall och gör ett bra jobb som ansvarstagande församlingsherde.  

Men händelserna kring Walt tvingar honom att försvara sina grannar mot det våldsamma och hotfylla kvartersänget. Han blir avslutningsvis skjuten, obeväpnad, av gänget som därmed blir frihetsberövade.

Det finns mycket att reflektera över när det gäller handlingen, men jag sätter punkt här.