Ställde bilen vid vägkanten längsmed länsväg 263 i höjd med Lövstaholms gård i förmiddags, och promenerade grusvägen fram genom den skuggiga allén som leder till gården. Huvudbyggnaden brann ner till grunden 1793 och byggdes aldrig upp. I dag återstår två vitmålade flyglar, och jag får känslan av att något fattas när en så viktig byggnad som skapar helheten, gått förlorad.

Lägger in bilder från omgivningarna. Gamla vägar som mist sin betydelse men som triggar igång fantasin när man tänker på hur det kan ha sett ut några sekel tillbaka i tiden. Lite undangömd i grönskan kan man se den gula plåtskylten "Ej obehöriga  motorfordon" på vänster sida om grusvägen, som vittnar om tidigare vänstertrafik. Den långa allén i bild. Man kan se "Lövstaholmsbacken" skymta i bakgrunden.

När landsvägen hade Europavägstatus var backen försedd med stigningsfält för att underlätta för långtradare och långsammare fordon i uppförslutet. Vägverket har också lagt betong på vissa avsnitt i vägbanan, men är numera belagd med asfalt.

Vad jag kunde se var det en yngre man som satt ute på en av husens farstukvistar, hade ställt motorcykeln ifrån sig ett stycke länge bort på gräsplanen. Annars såg det rätt ödsligt ut. Mitt i veckan, och semestrarna är i stort sett över.

Lägger in en bild på slipstenen förankrad inpå knuten på en av bodarna. En sådan fanns på farföräldrarnas soldattorp utanför Arlanda under min uppväxttid. "Så skall en slipsten dras", är ett talesätt som hänger med fortfarande i min generation.

Den rosa träskapelsen är ett tröskverk som drevs med remmar från en traktor och gav ett öronbedövande oväsen ifrån sig. "Låter som ett tröskverk", är ett annat talesätt som man svängde sig med förr, med ett stort mått av sanning i påståendet.

Morfar hade en sådan i drift inne på logen som torpare. Den flagnade skylten "Modins Knivsta Uppsala." berättar att tröskverket levererades från Bröderna Modin & Co i Knivsta som sålde bland annat jordbruksmaskiner.

Hur det kommer att se ut med ägandeförhållandena för Viby by får framtiden utvisa. Statens fastighetsverk gick ut med att de vill sälja kulturarvet i början av året.

De flesta av byns gårdar är från 1800-talet. Flera filmer, bland andra "Rid i natt" och "Glasblåsarens barn" har spelats in i den tidstypiska miljön. Här finns också de nyligen funna lämningarna av en romansk stenkyrka från tidig medeltid. I Viby anlades på 1100-talet ett cistercienserkloster med terasser för odling. Cistercienermunkarna byggde hus av sten i en för sin klosterorden traditionell arkitektur. 

Några lämningar efter klosteranläggningen har ännu inte påträffats i Viby.

Viby by är en del av vårt gemensamma kulturarv och förvaltas av Statens fastighetsverk. Byn är statligt byggndsminne sedan 1940, det grå minnesmärket i bild ser samtida ut. 

Att vandra genom de sagolika änglamarkerna känns som att befinna sig i en annan tid. Gärsgårdar och knuttimrade hus i falu rödfärg, försedda med mossbevuxna halmtak. Inhägnade betande gutefår som håller landskapet öppet. Ett fåtal som joggade förbi, promenderade i rask takt eller for fram på terrängcykel.

Vi var ensamma om att ställa bilen på grusplanen. Den blå upplysningsskylten ger oss en historisk inblick med orienteringstavla över området.

Dagens promenad i det natursköna landskapet mellan Viby by och Wenngarn utanför Sigtuna tog nästan tre timmar, en del av den utstakade orangemärkta Upplandsleden. Vi gjorde ett kort uppehåll på sidan om den smala grusvägen som leder till Viby by för att bese runstenen i området längsmed den steninga och sluttande gångstigen. - Här är det namnen i runristningen och stenens läge som har något att berätta.

Har länge tänkt på att göra ett bildtema på gamla stenbroar. Vid Sigtuna tull på vägen mot Sigtuna ser den uppmärksamme den väl bevarade kilstensbron ute på fältet från vägen. Dåtida vägnummer 263 mot Sigtuna avvek från den gamla krokiga oljegrusbelagda Riks 13 mot Uppsala på femtiotalet. Vägen benämns fortfarande i vardagligt tal som "gamla E4 " med länsvägsnummer 255.

Tappade plånboken där ute i terrängen, men det får jag återkomma till.

Visste inte helt säkert var den tidigare bron mellan Stäketborgen och Stäketfläcken var belägen, men fick det klart för mig senare. Gångstigen leder ner till resterna av brofundamenten från 1800-talet som fortfarande finns kvar nere vid strandkanten.

Bron hade hindrat båttrafiken om den funnits kvar idag.

Besökte Almarestäket i dag för att bese den medeltida borgen i det soliga sensommarvädret. Hade inte förväntat mig annat än just en stenig, gräsbevuxen kulle i brant terräng. Det var väl mest omgivningen som lockade, tiden tycks stå still i vissa miljöer. 

Obelisken i röd granit restes år 1804 som minner om brobygget över Stäketsundet. Svårläslig och med missprydande borrhål i stenen, men den överraskade. Jag saknar en rekonstruktion av borgen för att få en uppfattning om hur den kunde sett ut och med utstakade markeringar vid ruinresterna.