Under loppet av tre timmar hann vi med en hel del under onsdagsförmiddagen. Passarar man Viby by leder vägen mot Wenngarn. Grusvägen övergår till asfalt och passerar modellflygklubbens flygfält och golfbanan längsmed promenadsträckan. Gästade Kulturstallet där vi tog kaffe med brysselkex och schackruta.

Fjärilar för dagen var Blåvinge och Sorgmantel.

Vad jag kunde se var det en yngre man som satt ute på en av husens farstukvistar, hade ställt motorcykeln ifrån sig ett stycke länge bort på gräsplanen. Annars såg det rätt ödsligt ut. Mitt i veckan, och semestrarna är i stort sett över.

Lägger in en bild på slipstenen förankrad inpå knuten på en av bodarna. En sådan fanns på farföräldrarnas soldattorp utanför Arlanda under min uppväxttid. "Så skall en slipsten dras", är ett talesätt som hänger med fortfarande i min generation.

Den rosa träskapelsen är ett tröskverk som drevs med remmar från en traktor och gav ett öronbedövande oväsen ifrån sig. "Låter som ett tröskverk", är ett annat talesätt som man svängde sig med förr, med ett stort mått av sanning i påståendet.

Morfar hade en sådan i drift inne på logen som torpare. Den flagnade skylten "Modins Knivsta Uppsala." berättar att tröskverket levererades från Bröderna Modin & Co i Knivsta som sålde bland annat jordbruksmaskiner.

Hur det kommer att se ut med ägandeförhållandena för Viby by får framtiden utvisa. Statens fastighetsverk gick ut med att de vill sälja kulturarvet i början av året.

De flesta av byns gårdar är från 1800-talet. Flera filmer, bland andra "Rid i natt" och "Glasblåsarens barn" har spelats in i den tidstypiska miljön. Här finns också de nyligen funna lämningarna av en romansk stenkyrka från tidig medeltid. I Viby anlades på 1100-talet ett cistercienserkloster med terasser för odling. Cistercienermunkarna byggde hus av sten i en för sin klosterorden traditionell arkitektur. 

Några lämningar efter klosteranläggningen har ännu inte påträffats i Viby.

Viby by är en del av vårt gemensamma kulturarv och förvaltas av Statens fastighetsverk. Byn är statligt byggndsminne sedan 1940, det grå minnesmärket i bild ser samtida ut. 

Att vandra genom de sagolika änglamarkerna känns som att befinna sig i en annan tid. Gärsgårdar och knuttimrade hus i falu rödfärg, försedda med mossbevuxna halmtak. Inhägnade betande gutefår som håller landskapet öppet. Ett fåtal som joggade förbi, promenderade i rask takt eller for fram på terrängcykel.

Vi var ensamma om att ställa bilen på grusplanen. Den blå upplysningsskylten ger oss en historisk inblick med orienteringstavla över området.

Dagens promenad i det natursköna landskapet mellan Viby by och Wenngarn utanför Sigtuna tog nästan tre timmar, en del av den utstakade orangemärkta Upplandsleden. Vi gjorde ett kort uppehåll på sidan om den smala grusvägen som leder till Viby by för att bese runstenen i området längsmed den steninga och sluttande gångstigen. - Här är det namnen i runristningen och stenens läge som har något att berätta.

Besökte Almarestäket i dag för att bese den medeltida borgen i det soliga sensommarvädret. Hade inte förväntat mig annat än just en stenig, gräsbevuxen kulle i brant terräng. Det var väl mest omgivningen som lockade, tiden tycks stå still i vissa miljöer. 

Obelisken i röd granit restes år 1804 som minner om brobygget över Stäketsundet. Svårläslig och med missprydande borrhål i stenen, men den överraskade. Jag saknar en rekonstruktion av borgen för att få en uppfattning om hur den kunde sett ut och med utstakade markeringar vid ruinresterna.

Det händer att jag besöker fornborgen i Runsa emellanåt, men det blir glest mellan tillfällena. Det har eldats på berget, och en eldstad har gjorts av stenar på en annan plats i det gräsbevuxna området, trots att det finns föreskrifter som inte tillåter öppen eld i strövområdet. Men det var rent och snyggt, inget skräp, och gräset var slaget längsmed gångstigarna. En Väsbybo i min generation berättade att fornborgen i Runsa var en populär plats för äventyrslekar och bad på somrarna under uppväxtåren.

Terrängen är lite besvärlig med den branta lutningen de sista stegen upp på höjden och den vidunderliga utsikten över fjärden Skarven, Mälaren.

Ställde bilen vid Rosersbergs slottsområde och gick upp till Runsa fornborg i förmiddags med utsikt över den storslagna fjärden Skarven. Varmt och luftfuktigt efter regnet i direkt solljus, kallare i skuggan. 

På promenadstäckan upp till fornborgen passerar man en av Sveriges största skeppssättningar. Det var förmodligen här som människorna i fornborgen begravde sina döda. 

Informationsskylten som är eldskadad, berättar att skeppssättningen är en relativt ovanlig gravform som har använts i Sverige sedan bronsåldern. Gravens speciella utformning har väckt många frågor. Vad betyder skeppsformen, vem var det som fick en så här speciell begravning och var det väderstreck som skeppet låg i viktigt?

Troligen ska graven symbolisera ett skepp som transporterar de avlidna över dödens flod in i dödsriket.

Skylttexten berättar vidare att vid den här tiden brändes den döde ofta på bål - kanske trodde man att själen lättare skulle frigöra sig från kroppen och söka sig till dödsriket. De brända benen samlades ihop i en lerkruka eller så byggdes graven direkt över bålresterna.

Mångfalden fjärilar längsmed Runsa kulturstig överraskade. I bild Storfläckig pärlemorfjäril.