Utan att göra något större sak av det hela, eller att någon annan ställde till med något, passerade födelsedagen rätt så obemärkt, bortsett från gratulationer via sms. Gudstjänst på förmiddagen i Uppsala, och en fika med jordgubbscheesecake och vispgrädde på eftermiddagen med en kompis i Sigtuna stad. Det var lutning på kafébordet så resultatet kan vi se i bild.

Upphovsrättsligt sett är jag osäker på om det är tillåtet att publicera konst på bloggen, så jag länkar in på www.artnetco.eu för att vara helt säker.

Anders Åberg och Lisa Leander Ahlgrens arbeten tilltalar mig mest av det som ställdes ut på Sigtuna kulturgård. Sigtunabilder från eftermiddagen.

På Shellkvittonas baksida får vi några rader bilprosa som för tanken tillbaka till bilismens guldålder, tiden innan vi talade om oljekris och klimatpåverkan.

För mig innebar körkortet frihet som gav mig både arbete och mobilitet, inte bilen i sig. Den medför bara kostnader, en frihet som varar så länge det finns bränsle i tanken och pengar på kontot.

Förutom ett och annat fyrhjuligt arbetsredskap är det cykel och dragkärror som gäller på Norröra. Tiden tycks stå still i de här miljöerna, men för de fem bofasta familjerna på ön är det nog inte en så isolerad plats med tanke på den teknik vi använder idag. Det omsorgsfullt utsnidade huset med veranda i bykorsningen kallas "pepparkakshuset", men fick inget svar på vad huset har haft för uppgift. Kunde se på nätet att huset hyrs ut till turister.

Den runda plåtskylten, den sjunde och sista bilden längst ner, kallas för semafor eller plåtstins, och skall fällas upp om vi vill gå ombord på skärgårdsbåten. Man kan väl säga att vi hade flyt, det var en passagerare med bättre resvana än vi som skulle gå på vid Östanå, annars hade vi nog blivit akterseglade. Dessutom måste man säga till på återvägen var man vill stiga av.

Vi kanske skulle valt en annan dag, lite varmare och soligare. Jag tänker på de första scenerna i Vi på Saltkråkan när familjen Melkersson besöker ön i ösregn, det otäta hustaket, och skorstenen som röker in. En annan sommar kanske, nu har jag varit där, äntligen.

Det är värt att nämna att inte alla scener hämtades från Snickargården, det filmades även nere vid badviken, inte så långt från gården. Jag sökte efter familjen Granqvists livsmedelsbutik, men fick veta att butiksmiljön spelades in i ett gulmålat hus på ön, någon riktig livsmedelsbutik finns fortfarande inte på Norröra. Det kändes snopet. Numera sker mattransporter ut till öarna med båt, men vad hjälper det dagsturande turister som besöker ön. Filmscener spelades också in på grannön Söderöra. Det doftade från ängsblomster och rosor längsmed gångvägarna.

Ett för tillfället stängt sommarkafé finns på ön men som har öppet helger under turistsäsongen. Kaffe och något att äta kunde man annars få på båten.

Med tanke på att Norröra är en av de mest kända öarna i Stockhoms skärgård med internationell turism, är det märkligt att det inte finns informationsskyltar som hänvisar till sevärdigheterna. En yngre grabb som är bosatt på ön under sommarsäsongen, gav oss en bra vägledning. Man måste fråga sig fram.

Snickargården i bild med uthus och bryggor. Den gröna dörren är nu vitmålad. Det stod väl ett träd intill huset, när teveserien spelades in.

Ställde bilen vid Östanå färjeläge i morse och tog Waxholmsbolagets passagerarbåt till Norröra ute i Stockholms skärgård med avgångstid en kvart över tio. Vi var tre som gick ombord på förmiddagen, och två, jag och mitt sällskap, som gick iland åter i Östanå strax innan fyra.

Norröra benämns också som Saltkråkan, och då vet nog de flesta som känner till Astrid Lindgrens värld, att det handlar om Tjorvens Vi på Saltkråkan. Teveserien spelades in 1963.  Båtresan tog över en timme och trettio minuter ut till den lilla skärgårdsön.

Så här mitt i veckorna är det inte så många som tar sig ut med båt i skärgården. Parkeringsplatsen vid färjeläget såg nästan ödslig ut. Det ostadiga vädret gjorde förmodligen sitt till, det kändes kallt när vinden låg på.

Lyssnade nyligen på Isabella Blondinbella Löwengrips sommarvärdprogram i P1-kanalen från den 24 juni. Hon är bara en i raden av adhd-diagnostiserade mediapersonligheter och influencers som har gått ut med sin bokstavskombination. Orädda att exponera sig och med kontroversiella uttalanden, bryr de sig inte så värst mycket om var det landar.

Försökte hitta något andligt i hennes tankegångar, det närmaste jag kunde finna var det uttalade "kall" hon känner för att starta företag. Entreprenörskapet är visst något klassöverskridande, man tar sig liksom in överallt, enligt Löwengrip.

Samtidigt finns det en medvetenhet om det höga spel hon satsar sina marker på, går det utför är det bara att starta om på nytt, hon är fortfarande ung. Jag tycker att hon tecknar en karikatyr på sig själv och det nyliberalismen står för.

Vi får väl se hur det går med visionen om att bli "världens mäktigaste affärskvinna."  Det ska bli spännande.

www.sverigesradio.se/sida/avsnitt/1319464?programid=2071

Enligt Wikipedia finns det 2 881 runstenar eller vikingatida gravstensmonument i Sverige, de flesta är resta i Mälardalen under 1000-talet. Det blir ett urval av minnesmärken som nås framkomligt med bil som jag skriver om här, tillräckligt intressanta att reflektera över. Samma budskap återkommer från en sten till en annan med små variationer.

Skylten till stenen U 295 informerar om att det kristna runkorset finns överst på stenen, men är svår att upptäcka. Frågan är om det finns något kors alls inristat i stenen. Man kan upptäcka en antydan av ett ansikte med slutna ögon i stenen överst i bild U 297 om man studerar bilden mer ingående. En känsla av "Kristi svepduk" eller "Turinsvepningen" som den också benämns. 

I bakrunden ser vi skymten av sjön Fysingen i närheten av Arlanda flygplats.