Det inbjöds till ett underhållande samtal med en vän i helgen om hur främst politiker svänger sig i retoriken. Vi stannade inför ordet "alliansen", den här gången som klassmarkör. Det roliga är att ordet uttalas antingen med -ans, med ett tunt s-ljud, eller -angs, alltså med ett ng-ljud i slutet.

Första gången jag hörde det lite tillgjorda ng-ljudet var när "majen", som var mattelärare i grundskolan, lärde ut att "differen(ang)sen mellan två tal är..." som förstärktes med en yvig gest med ena handen. Det hade varit bättre om han hade lärt oss hur man använder orden "skillnad" och "åtskillnad" på rätt sätt, vilket är lite svårare att hålla reda på i vardagligt språkbruk.

S-politikern Björn von Sydow använder omväxlingsvis det tunna s-ljudet med ng-ljudet. När de borgerliga allian(g)spolitikerna använder sig av ng-ljudet får man en känsla av att det blir ett avståndstagande gentemot vanligt folkligt språkbruk. Ett slags överklassigt wannabe-beteende.

En tankeväckade sida om just detta är sajten Osagt  https://majgrandmo.blogspot.com/2011/01/spraket-som-klassmarkor.html

Fredagens dvd-film under sena eftermiddagen blev "Minioner". En amerikansk animerad familjekomedi från 2015 och uppföljare till filmen "Dumma mej". Filmscenerna utspelar sig under sextio- och sjuttiotalen i New York och på andra platser som i Londons Westminster Abbey. Den fantastiskt fina animeringen med alla förträffliga minspel och miljöer gör filmen underhållande och rolig, men saknar poänger som lockar till skratt. 

Det finns i livsåskådningsperspektiv en underliggande tanke i fåren utan herde och Miniorena i sin håla i Nordpolen, där de blir alltmer deprimerade och håglösa av att inte ha en herre att tjäna, och ger sig därför ut på sökarjakt. Glädjefyllda möten och modfällda avsked finns också med i handlingen som en naturlig del av livet liksom det onda med det goda.

Såg dramafilmen "Angel" i eftermiddags från 2008, regisserad av Colin Nutley. Helena Bergström som är gift med regissören spelar förstås titelrollen oavsett om hon passar för den eller inte. Hon får rollen som sångerska, men sjunger inte i filmen eller visar prov på annan musikalitet, och inte de andra rollinnehavarna heller. Angel är en popstjärna vars stjärnglans har avtagit genom åren. För att uppnå massmedial uppmärksamhet föreslår hennes man och manager Rick, som spelas av Rolf Lassgård, att hon ska iscensätta sin begravning, för att senare göra comeback livs levande.

I Colin Nutleys filmer går rösterna höga och det bråkas och stökas. Jag blir så trött på Bergströms begränsade förmåga att fånga känslostämningar i kroppsspråk och ansiktsuttryck, men hon är i varjefall bra på att skrika och ofta. Så har vi skådespelare som Johan Rabeaus, och Rickard Wolff som av någon anledning alltid är med i filmerna, men sedan 2017 är han avliden på riktigt. 

Vi behöver inte gilla och tycka lika och väl det.

När jag sveper med blicken som hastigast över det tidningsutbud som erbjuds i butikernas tidningshyllor finns det sällan något som fångar mitt intresse. Inte sedan nostalgitidningen Riksettan lades ner. Döm om min förvåning och glädje över att Riksettan har börjat ges ut igen, nu med det bästa från årgångarna 2005 och 2016.  Nu hoppas jag på nya reportage, men tidningen är relativt dyr, 129 kronor.

www.riksettan.net

Brandläget uppdateras alltjämt från www.sosalarm.se klockan 09:00, 15:00 och 20:30 varje dag. Just nu är det "bara" två ärenden som klassificeras som brand i terräng. Det två tidigare lägesbilderna innan visade inte på några bränder alls. I Karlifonien däremot fortsätter skogsbränderna att rasa med full kraft, men det rapporteras inte så mycket om det nu i medierna.

Vaknade i morse med träningsvärk efter simpasset igår kväll. Har faktiskt funderat på att övergå helt till simning eftersom det känns att det ger ett bättre resultat än det jag presterar på gymmet. Fler muskelgrupper kommer i rörelse i vattnet. Tyvärr var bastun avstängd.

Besökte gudstjänsten i förmiddags och lyssnade på klassisk musik i Haga kyrka utanför Sigtuna mot kvällen. En hög kvinnosopranröst och en pianist som framförde verk av Emil Sjögren, William Seymer, Wilhelm Peterson-Berger, Wilhelm Stenhammar, Ture Rangström och Gösta Nystroem. Det är inte så ofta jag får tillfälle att lyssna till opera live. 

Så var det den sista sommarprataren för säsongen i dagens p1, känns alltid lika vemodigt.

Trots den allt mer krympande bloggosfären kan man ändå konstatera att det skapas nya bloggar här på Bloggplatsen i stort sett varje dag. Det visar ju på att det faktiskt finns ett intresse att få skriva av sig just i bloggform, lägga ut bilder och youtubeklipp.

Bloggportalen www.knuff.se lades ner i maj i år, efter nästan 13 år. Orsaken därtill är det alltjämt minskande analysunderlaget, behovet av teknisk modernisering och bland annat oklarheter kring den nya dataskyddsförordningen GDPR. 

Inledningsvis var en stor del av sociala medier koncentrerade till bloggar. Nu för tiden finns det ett större utbud av olika plattformar.

Det händer att jag går in på www.bloggportalen.se men ledsnar rätt fort med sökningen eftersom ett övervägande stort antal nedlagda bloggar får ligga kvar i åratal.

I maj i år var det också dags för mingelsajten finest.se att lägga ner. Det var en av landets störta nöjessajter sedan tidigt 2000-tal. Även här är det den nya lagen GDPR som är orsaken till att nätverket lades ner. Man kan då fråga sig hur bloggplatsen.se överlever den nya persondatalagen.

Och så www.fototriss.blogspot.com som har legat i viloläge sedan vårkanten 2016, men följs alltjämt på Instagram. Det ger inte samma rättvisa åt bilderna i det forumet och inte heller på Twitter.

Det blir allt svårare att nå ut i sociala medier som drunknar i det enorma flödet när utbudet är så stort.

SOS-Alarm har inte uppdaterat brandläget sedan i niotiden i morse. Läget anses väl vara så pass stabilt att det inte behövs längre. Jo, de har uppdaterat läget vid halv nio med 13st. pågående markbränder, men rapporteringen vid tre på eftermiddagen har slopats och den klockan sex på morgonen.

Det brann rejält i Rickeby utanför Arlanda flygplats idag, men hotade inte flygtrafiken eller nära bebyggelse. Nu är branden under kontroll. Det blåser svalare vindar, och med min barometer till kropp reagerar den med att det bränner i huden, mest i ansiktet.

Såg Ron Howards musikdokumentär "The Beatles: Eight Days a Week" från 2016, nu mot kvällen på dvd. Filmen följer Beatlarna när de turnerade som mest mellan åren 1962 och 1966 i de politiska upploppens och rasåtskillnadernas USA. 

Jag har sett en del filmklipp sedan tidigare, men har inte riktigt greppat om hur stora de var. För att inte nämna det intensiva låtskrivandet. Och när det till sist urartade på de stora arenorna då skränande åhörare kom för att se Beatles snarare än lyssna på deras musik. Det påminner mycket om dagens fotbollshuliganism.

Vaknade i morse av åskmullret, det kändes ljuvligt, samtidigt som jag tänker på var nästa blixtnedslag kommer att ställa till med för skada i den extrema torkan. Drog ur alla tänkbara sladdar som kan skada känslig strömförsörjd teknik vid ett eventuellt åsknedslag. 

Ledde gudstjänsten i förmiddags i den kvava och varma lokalen, men vi öppnade för korsdag så det blev uthärdligt. Temat i gudstjänsten var just det livsgivande vattnet sett i både andligt och lekamligt perspektiv. 

Det började droppa under handfatet i badrummet redan i torsdags, och jag sms:ade vvs-jouren för andra gången, men har inte fått något svar sedan dess från dem. Det är inte så farligt, bara det inte sipprar, rinner oavbrutet, som det gjorde innan under badkarsblandaren. Jag vred av vattnet från två av ballofixreglagen i badrummet över natten och droppandet hade avtagit helt då jag öppnade vattentillstömningen nu på morgonen, men har börjat läcka igen.

En besvärlig sommar på olika sätt, och har inte mått så särskilt bra av det som pågår. Jag oroas av bränderna som så många andra, även om jag inte känt lukten av brandrök, sett öppen eld eller rökutveckling. Guds nåd bara det. När den stora branden i Västmanland härjade som mest 2014 kände jag av brandlukten i Uppsala. 

Droppen Dripp och Droppen Drapp. Alice Babs&Titti (1964).