Såg den 102 minuter långa engelsk-amerikanska familjefilmen "get Santa" igår, fritt översatt till "Tomte i knipa". Komedin premiärvisaden den 5 december 2014, men gick väl inte på de svenska biograferna så vitt jag vet. Christopher Smith stod för manuset.

Handlingen utspelar sig inledningsvis med att den nioårige Tom(Kit Connor) finnerJultomten(Jim Broadbent) i uteförrådet efter att han krachat släden. Desperat ber Jultomten om deras hjälp för att kunna återvända till Lappland då det bara är några dagar kvar till jul och renarna som går lösa på Londons gator. Det som är kul med filmen är att Jultomtens verkstad ligger i Lappland och "Alvdalen". Tomtenissarna är som hämtade från Jenny Nyströms julmotiv.

Tomtetro och upp till bevis är nog den genomgående röda tråden genom filmen. Den stora utmaningen att försöka få vuxenvälden med barnets vilja och övertygelse förvissa sig om Jultomtens existens. Det går inte att undvika att tänka på barnatro sett från ett kristet perspektiv.

Nu så kommer julen

Brinn, du julens stjärna, lys min barndoms stig!

O, så gärna, gärna ,ser jag upp till dig,

som jag dig förstode, liten liksom jag

var också den gode Frälsaren en dag.

Och så sken du redan på Hans krubba klar, 

och så sken du sedan allt till våra dar.

Brinn, du julens stjärna, lys min barndoms stig! 

O, så gärna, gärna, ser jag upp till dig.

Av Zacharias Topelius (1818-1898)

De första fyra raderna lärde jag mig utantill i kyrkans ljuståg i mitten av sextiotalet och har följt mig genom åren. Sångtexten har ursprungligen tre verser och finns i helhet på 

www.julsånger.se/klassiska/nu-sa-kommer-julen/

Slog in två burkar turkiskt kaffe idag som julklapp till mina iranska vänner. 300 gram kostar 65 kronor per burk. Kaffepulvret kan kokas upp med mjölk, som latte ungefär. Att smaka för den söker något utöver det vanliga.

Tycker man att det är värt att betala för tilläggstjänster som försäkringsbolagen erbjuder som jag gör, känns det lite tryggare att färdas på vägarna. Pratade med en afrikansk vän som kört med fordon som havererat i militärtjänstgöring i Kongo och vilka problem som det medförde. Man får väl vara tacksam över att det fungerar så bra som det gör med den infrastruktur som vi har. Ringde verkstaden i morse igen och ville att de skulle ta glödstiften samtidigt som kopplingsbytet, det blir några tuselappar utöver.

Har gjort ett intensivt simpass nu i kväll, bröstsimning. Jag känner mig lite mallig över prestationen.

Det är ju luciadagen idag.

Avslutar med en dikt av

Erik Axel Karlfeldt.

Lucia

I natten darra

de kallaväder.

Steg hör jag knarra

på vindens bräder:

i vita kläder

stod herrgårdsflickan,

med vaxljuskronakring håret fäst,

nyss vid mitt läger och räckte brickan

lugnt i sin renhet åt yrväckt gäst.

Nu upp till gamman

i mörka tider!

Med tjärvedsflamman

Lucia skrider

i däld och lider.

I dörren gläntar

med morgonglöggen min muntre värd

och bringar bud, att ung dottern väntar

sin late körsven till festlig färd.

I tidig vinter

re´n snön är fallen,

och foten slinter

på frusna vallen,

och vit står tallen

som silverstaken

för månens prunkande högtidsljus,

och stjärnbloss brinna högt över taken

på djurens fållor och mänskors hus.

Och släden redes

med fäll och täcken,

och selad ledes

från klöverhäcken

den raske skäcken.

Med fröjd vi glida

igenom sovande skogars skjul.

Ur huvan tindrar det vid min sida

som morgongryning till härlig jul.

Däld= liten dal, dalgång, fördjupning.

Skäck= vitbrokig häst.

Det gick oväntat fort att leta fram den rödbetsade elljustaken i överskåpet i morse, inköpt i början av åttiotalet. Gjorde mig av med en del julpynt som legat i åratal förra julen, det underlättar. 

Gudstjänsterna bruka vara välbesökta den första advent. Psalmböckerna räckte inte till i Vällingby kyrka som jag besökte i förmiddags, ett angenämt problem. 

Tänd dina spiror frostiga advent

Tänd dina spiror, frostiga advent,

och sjung om nådens sol för oss upprunnen!

Knappt är det första väntansljuset tänt,

förrän Lucia nalkas, ljusomspunnen.

Det doftar jul av sista kramsnöfallet,

och björkarna stå pyntade till fest,

när stjärnan går sin eldväg fram till stallet,

där Han skall födas, jordens höge gäst.

Nils Bolander (1902-1959)

Gatubilder från Sundbyberg i eftermiddags.

Såg dramafilmen "En man som heter Ove" igår kväll med Rolf Lassgård i huvudrollen. Det är en film som jag skulle sett redan för två år sedan när den hade premiär här hemma den 25 december 2015. Filmen anses vara med sina 1,7 miljoner biobesökare en av tidernas största publiksuccéer och har även gått bra i USA.

Den femtionioårige Ove är radhusområdets surmulne och levnadströtte ordningsman. När Parvaneh med familj flyttar in i grannhuset intill bli det upptakten till en oväntad vänskap och en vändning i den sorgtyngde Oves liv.

Filmen handlar väl egentligen om ett sorgearbete efter fruns bortgång där han fortfarnde befann sig i reaktionsfasen och hade väl inte bearbetat sorgen för att ta sig vidare mot ett accepterande av sin nya livssituation som leder till nyorientering.

Jag kan känna igen mig i niten och redligheten, att vilja göra rätt för sig. Att känna sig duktig, ärlighet med ett högt rättvisepatos. Betala sina skulder, inte sjukskriva sig i onödan. Arbetarklass där det inte ska pjåltas och daltas för mycket.

Sättet att ta livet av sig sträcker sig till en taksnara, vilket blir med alla misslyckanden rätt tragikomiskt. Inte ens koloxidförgiftningen fungerade med ansluten slang från avgassystemet in i bilen med motorn på tomgång. Annars är väl drunkningsolyckor förekommande där den modlöse kör ner i sjön med bilen och låter den vattenfyllas.

En bra och alltigenom tänkvärd film som berör.

Eftersom jag inte hade något annat för mig besökte jag en Dylandkonsert i Uppsala på Livetsord ikväll vid sju. Det var församlingens pastor och bibellärare Svante Rumar som sjöng Bob Dylan på gitarr och munspel med sin personliga tolkning av texterna som han tyckte innehöll både bibliska motiv och budskap. Man kan ju tolka in mycket i en text med god vilja.  "Knocking on heaven's door" var bara en av låtarna i programmet. Det var mest femtiotalister som besökte konserten. Jag har svårt för att hylla någon person i kyrkliga sammanhang med applådåskor och stående ovationer. Ära den som äras skall.

Det har inte hänt så mycket idag. Gråväder men milt och blåsigt. Eftersom det är Allahelgonahögtid så blev det sånger med himlen som tema och en åminnelsestund i förmiddagsgudstjänsten. Kvällsmötet hade en annan utformning.

Vinterorgel

Ditt tempel är mörkt och lågt är ditt valv,

Allahelgonadag!

Där slocknar sommarens hymn som ett skalv

av klämtande slag.

Sin mantel river den svarta sky,

och lundarnas bleknande trasor fly,

och natten mässar om allt som är dött,

allt hö, allt kött.

Det dagas ånyo, det klarnar så vitt,

det blånar så vasst.

Det växer en värld ur förgängelsen mitt,

en vit och fast.

I frostiga kvällar skönjs en arkad

med pipor av silver i glittrande rad;

nu reser vinten sitt orgelhus

ur mörker och grus.

Nu behöves ej lövens lösa lek,

ej susande äng.

För svag är den saviga bågen,

för vek är blomstersträng.

Men furan på höjd och granen i dal

de ljuda alltjämt som en sträv principal:

Cicilia stämmer sitt instrument

till Guds advent.

Nu ligger det stora tempeldun

som en liljevret.

Erik Axel Karlfeldt