Min vana trogen gjorde jag mitt träningspass igår eftermiddag då det inte var så mycket folk på gymmet. Skämtade med en av personalen om att vi som tränat på Sats i över tio år borde få medalj eller diplom för vår enträgenhet. Jag skulle få ett sådant personligen utskrivet av honom fick jag till svar, underförstått var det på skoj förstås.

Förra året vid den här tiden reflekterade jag över nättidningen Sats Magazin som jag går in på med läsplattan som högst någon gång per år. Jag är mer för krönikor och ledarsidor, och då har Sats Magazin inte mycket att erbjuda av intresse. 

Däremot tycker jag att Friskispressen har ett intressant innehåll. Kanhända för att Friskis&Svettis är en folkrörelse som intresserar sig för folkhälsan på riktigt, och inte som den utpräglat kommersiellt inriktade Altor-ägda Satskocernen som enligt Di gick med rekordvinst 2016.

Men tillväxten har också en baksida. Läs här:

www.kollega.se/varfor-varnar-ni-anstallda-som-uttrycker-kritik-pa-sats

www.kollega.se/sats-personalchef-svarar-pa-kritiken

Jag löste Sverige-kortet då jag var bosatt i nordligaste Uppland för att kunna träna i Gävle och i Uppsala för ett antal år sedan. På dessa orter finns inte Sats-anläggningarna kvar idag, men jag har kvar kortet som med det lilla klistermärket i hörnet påminner mig om besöken på gymmet i Gottsunda, innan det stängdes ner för gott. 

Man kan väl säga att jag har fått en begränsad valmöjlighet till träning norr om länsgränsen mot Uppsala om jag inte till äventyrs skulle besöka Åre förstås.