Kom hem i dag från gudstjänsten med en inslagen Hortensia i flätad pilkorg, och en lila Phalaenopsisorkidé. Och så lika omsorgsfullt inslagna åttiosexprocentiga chokladkakor i cellofan med krusade presentband. Anledningen är att jag fyller sextio nu i veckan. Det är inget jag vill fira, men några i min närmsta vänkrets och syskon ska träffas en stund på restaurang är det sagt. Samtidigt som jag inte vill ha någon uppmärksamhet kring min person, ansvarade jag ändå för mötesledningen i förmiddags och blir tillfrågad emellanåt att göra det. 

Hörde i eftermiddag på sommarvärden prästen Kent Wisti och duckade för svordomar och könsord som förekom i programmet. Funderar över varför somliga präster i Svenska kyrkan försöker vara så tillgjort folkliga. I musikvalet fanns inte heller något ur de kristna sångtraditionen vilket i varjefall jag hade förväntat mig.